Den 14.de
En liten mini film av Barncancerfonden - om att leva med sorgen .
Idag är det tungt . För 7 år sedan så var det en av de värsta och mest obegripliga dagar i mitt liv .
Victor lämnade oss - efter en sådan fruktansvärt lång och svår kamp.
Mitt enda barn var borta- fanns inte mer. Trots att kärleken och smärtan var så nära och påtaglig så spelade det ingen roll. Han skulle aldrig mer komma tillbaka. Ingen mer Victor, ingen mjuk nacke att snusa i, eller liten varm hand att hålla.
Smärtan är så fruktansvärd - och det finns inget liknande på denna jord.
Och trots att det gått 7 år så ligger den där djupt inom mig. Ibland sover den stilla- och jag kan leva som vanligt - men alltför ofta så vaknar den till, buffande, knuffande och vänder sig om där inne, och spretar med sina vassa klor .
Och så kommer ångesten, saknaden och smärtan igen.
Men det är faktiskt helt ok. Jag VILL ju känna saknad. Det vore ju jätte hemskt om jag inte kände så- med tanke på hur mycket jag älskar honom.
Vi lever ju sida vid sida med sorgen - kommer alltid att göra - oavsett antalet år som går.
Har planterat fina vårblommor på graven idag. Är så skönt att ha det fint - och jag hopppas att det inte blir någon köldknäpp på nätterna så att de klarar sig.
Nu ska jag hoppa i säng. Ha en bra kväll därute!! Ta hand om varandra !
Kram
♡♡♡♡